Längst in i det lilla dammiga hörnet, där hittar du mig. Gömd av allt damm sitter jag och gråter. Jag gråter inte för att jag är ledsen, och inte för att jag är glad. Jag bara gråter, gråter i ensamhet så att inget ska höra mig. Jag låter tårarna rinna ner längst mina kinder, och efter en stund känner jag saltsmaken av mina tårar nudda mina läppar. Jag bryr mig inte, jag bara låter tårarna rinna, rinna tills dom tillslut bara upphör. Då sitter jag där bland allt damm och samlar mig innan jag tillslut vågar krypa ut ur mitt hörn och möta en stor varm famn som kramar mig tills jag känner att allt detdär som precis har runnit ur mig aldrig kommer komma tillbaka. När jag fått värmen från dig ångrar jag mig direkt att jag satt i detdär dammiga lilla hörnet för mig själv, jag kände att jag skulle ha kommit till dig direkt, då hade allt redan varit bra. Men då vet jag iallafall till nästa gång tårarna bara tränger sig på utan anledning eller förvarning. Ibland är det värt att gråta lite, man känner sig på mycket bättre efteråt när man sen får krypa in i en varm famn och omslutas av värmen från någon man vet älskar en vad man än gör och vad som än händer. Kram./Lollo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar